Kort om Ulrika
Ulrika Knape Lindberg föddes 1955. Hennes första sport blev simning, men hon övergick snart till simhopp. Som 14-åring vann hon Europacupen.
Ulrika är en av Sveriges framgångsrikaste idrottare genom tiderna. I dag är hon coach och tränare åt sin dotter Anna, som är en av världens bästa simhopperskor. Ulrika vann OS-guld och OS-silver i München 1972 och samma år vann hon Svenska Dagbladets Bragdmedalj.
Ulrika avslutade sin karriär 1976 efter Montreal OS. Hon har aldrig lämnat sin idrott utan arbetat som ledare och tränare från det att hon slutade. Hon är väl känd runt om i världen. Något som kan uppmärksammas är att Kina studerade Ulrika innan de kom att tävla på den internationella arenan. Ulrika är medlem i den mycket aktade Swimming Hall of Fame i Fort Lauderdale, Florida, USA. Hon har tilldelats Prinsens Plakett.
 

Vad krävs för att nå toppen?
Under min aktiva karriär som idrottstjej fanns det inga kompromisser vad det gällde träning. Vad som skulle gjort att en träning ställdes in, har jag svårt att komma på. Jag tränade med en envishet och en målmedvetenhet som kanske var svår för många att förstå. Kanske mest för min tränare Gunnel som fick sitta kvar på träningarna, för att jag inte var nöjd. Denna envishet får stå som tack för de framgångar jag haft inom min idrott. 

Vikten av balans i livet
Min uppväxt har varit harmonisk och balanserad. Jag har växt upp i en stor familj, sex syskon, där det gällde att både ge och ta. Balansen mellan idrottskraven och de krav som ställs på en familjemedlem har gjort att jag har lärt mig att både dela med mig och ta för mig, men på ett ödmjukt sätt. Jag ser balans och harmoni som något av det viktigaste för att uppnå de uppsatta målen. 

Att våga gå sina egna vägar
Att vara tjej och idrotta har ibland haft sina sidor. Många under åren har frågat om jag får offra mycket för att hålla på. Det är väl här det egna valet kommer in, du har ju alltid två val, att vara eller inte vara – med. Men då gäller det att vara stark och våga gå sina egna vägar, kanske är det detta som gör att du når framgång. Jag gick ofta mina egna vägar. 

Var det värt allt slit?
Det finns bara ett enda svar – Ja! Jag ångrar inte en enda sekund av den tid som jag har lagt ner på min idrott. Den har gett mig det mesta jag kunnat drömma om; vänner, upplevelser, delaktighet, utbildning och två underbara barn. 

Balans i tränarrollen
Jag är utbildad idrottslärare. Att vara tränare, ledare, lärare eller förälder kräver att det finns harmoni och balans för att man ska kunna fungera i livet. Balansen måste hämtas från alla områden. Som tränare är detta viktigt då du möter ungdomar som kommer med olika förutsättningar och förväntningar. Då är det viktigt att man själv är i balans. 

Balansen mellan att vara tränare och mamma
Mamma är jag alltid, oavsett i vilken situation jag är. Det är viktigt att finna balansen under träningen, att se sitt eget barn som vilket annat barn som helst som har ett intresse att utveckla. Under träning har vi förhållit oss som aktiv och tränare. Det svåra har varit för min dotter, hon har inte haft något ställe att ventilera det hon upplevt på träningen. Man kanske inte så gärna går in i duschen och skäller på sin mamma inför träningskompisarna. De övriga har det troligtvis också svårt när det finns ett barn till tränaren med. Med åren har rollen som mamma avtagit, och balansen är lättare att hantera idag än tidigare.